ångesten kryper sakta fram
ingenting händer i lilla luleå och jag tror inte jag är ensam om att känna att någon slags ångest kryper fram om vad man egentligen vill göra med sitt liv? lite tankar då.
det eviga jobbsökandet
jag orkar verkligen inte söka ett annat jobb än det extrajobb jag har just nu. motivationen finns helt enkelt inte där när jag endå får ut cirkus 7000 i månaden med utvecklingsersättningen från försäkringskassan. det tar bara energi att söka jobb och inte få någon respons tillbaka eftersom att man som ung inte har så mycket meriter med sig i bagaget. dock finns det en positiv sak med arbetsförmedligen och det är att man kan praktisera inom ett yrke som man vill göra en inblick i och se om det verkligen är något som passar en och kanske få lite motivation därifrån att uppnå de mål man vill.
längtan att flytta ut
ibland är man för gammal för att bo hemma och ibland för ung, det är något jag tror alla får ta. om man exempelvis ska ta en lägenhet i lilla luleå och man inte har fast arbete kan en förälder gå i god för en och försäkra att dem betalar om dens barn inte kan betala hyran någon månad. men nä, tydligen är ju det helt omöjligt (?). helst av allt vill jag flytta till en storstad och verkligen klara mig själv, men hur in i helvete ska jag få en lägenhet utan ett arbete? jag tror mer på att motivationen kommer fram när man väl har en lägenhet och inser att man faktiskt måste betala hyran själv. då sätter det fart.
utbildning är ett väntande
man söker flitigt utbildningar och hittar massa saker man egentligen vill läsa nu när man får göra exakt vad man vill med sitt liv. någon strökurs här och någon strökurs där, men inget hänger i ihop i ett sammanhang. och varför det kan man då tänka sig, JO, för man vet inte vad man vill göra av sitt liv vid 19-års ålder! varför kan man inte få gå de utbildningar man vill utan massa krav för att ens bli intagen. vill man något riktigt mycket så finna också motivationen att klara det utan massa tjat. så det så.
